Ibland känner jag mig som ett psykho. I början av veckan så kände jag mig så nedstämd och ledsen.
Jag ville bara gråta men jag vet inte varför. Jag kände mig ensam, så ensam. Det kändes som att jag var världens dåligaste mamma. Mitt humör var verkligen i botten.
Jag tänkte mycket på min mamma och mina syskon.
Jag tänkte mycket på vilka som faktiskt fanns/finns där för mig och låter mig sörja på mitt sätt.
Jag tar inte skit från någon och jag har aldrig haft svårt för att släppa personer, även om det är samma kött och blod. Ger personen mig ingen glädje då behöver personen inte finnas i mitt liv.
Vissa tycker att jag är kall och känslolös och ja det struntar jag i.
Dagen efter så mådde jag bättre, fortfarande tankar som flyger men jag är gladare.
/Iskall
