Min älskade mormor. Det finns ingen som betyder så mycket för mig som hon gör. Och morfar såklart.
I vått och tort har dom funnits där för mig. När jag var liten så var morfar min stora kärlek han skulle jag gifta mig med haha. Lilla prinsessan kallade dom mig och när någon frågade om jag skulle gifta mig när jag blev stor, var alltid svaret ja med morfar.
Mormor och jag har sen jag var liten haft hemlisar, ringt varandra minst 1 gång i veckan, skickat brev och mycket mer.
Dom har tagit ut mig i svampskogen, campat, rest, fiskat.
Idag är våran kontakt fortfarande bra om inte bättre. Dom är verkligen mitt allt. Så den dagen jag fick ett samtal och mormor berättar att morfar har något att säga gick mitt hjärta i tusen bitar. Morfar berättade att mormor fått lungcancer. Då brast det för mig. Jag satt på sängen och bara grät. Frågade varför just hon?
Idag fick jag ett samtal igen. Mormor berättade att hon varit hos läkaren. Hon är frisk!!! Återigen grät jag, men av glädje.
Dom är inte gamla och för mig ska dom leva i minst hundra år till.
