Nu kommer ett sånt här kvälls inlägg som egentligen inte borde skrivas… Har så mycket jag vill få ur mig men ska försöka ta det kort och inte så ordagrant.
Det känns som om jag glider ifrån alla vänner mer och mer. Visst jag vet att det blir annorlunda när man får barn, men det finns ju vissa som jag absolut inte räknat med som försvinner sakta sakta.
Det är aldrig någon som kommer över spontant, det kan gå en vecka om inte mer innan jag träffar någon.
Dom flesta av mina vänner har alltid saker på gång, träffas umgås hittar på roliga aktiviteter.
Nu säger jag inte att jag är bäst på att höra av mig och planera saker för det vet jag att jag absolut inte är. Men dom flesta vännerna vet jag har mycket planerat på veckorna och jag vill inte störa.
Det känns som att jag är lite mer utanför. Jag är egen och kör mitt race. Lämna/hämta från dagis, jobbar och sen är hemma. Är jag ledig så är det hemma och uggla. Men så kanske det ska vara när man är ensamstående.
Jag känner att jag vill inte klämma mig in och komma ivägen. Jag vill inte tävla om vänskap/uppmärksamhet.
Ibland behöver jag bara få prata ut säga hur jag känner men jag håller allt inne istället.
Jag saknar mina vänner..
Jag tycker att det börjar bli dags för oss att ses snart? Var år å dar sen sist! Jag tror jag träffade dig sist när du bodde hos oss över en helg när jag gick i slutet av mellanstadiet, vilket är ca 15 år sedan, haha. De var länge sen :p